Jag funderade lite på vad jag skulle döpa mitt första inlägg till men tänkte att just resfebern var bra att ta upp, då det är ett nytt fenomen för mig och en känsla jag aldrig riktigt stött på innan. Jag bestämde mig för att jag skulle åka och spendera två månader i Sydkorea för ungefär två-tre månader sen (nja, jag bestämde mig väl innan dess men det var då jag officiellt bokade resan), och det har på något sätt inte känts riktigt verkligt förrän den här veckan. Helt plötsligt behövde jag ju börja packa och fixa och säga hejdå till nära och kära, och jag insåg att allt faktiskt händer på riktigt och att jag ska åka iväg, ensam, till ett helt främmande land och vara borta i åtta veckor. HJÄLP!
Jag har aldrig varit den som känt mig speciellt orolig över resor, då jag och min familj rest väldigt mycket under min uppväxt och jag även rest tillsammans med vänner utan vuxen tillsyn, och jag skulle därför kalla mig själv väldigt resvan. Dock har just den här resan ställt till det riktigt för mig, då jag mer eller mindre gått runt med en klump i magen hela veckan och känt fruktansvärd oro och nervositet. Jag vet innerst inne att det kommer gå bra och att jag kommer klara mig på ett eller annat sätt, men det här måste vara det mest våghalsiga jag gett mig in på, och är definitivt ett par tusen steg utanför min personliga trygghetszon. Och andra sidan vet jag att det kommer bli en upplevelse som kommer vara otroligt stärkande för min självkänsla och mitt självförtroende, och förutom att jag kommer lära mig en hel del om landet, kulturen och språket så hoppas jag kunna återvända till Sverige som en lite starkare och bättre människa. Såklart förändrar inte det rationella tänkandet att jag just nu sitter och har hundra fjärilar i magen.
Tidigare idag åkte jag från Karlskrona till Arlanda och vidare till Uppsala för att spendera natten hos min mormor och morfar innan färden fortsätter imorgon. Klockan 13:00 går det första flyget från Arlanda till Helsingfors, och därefter åker jag vid 17:30 direkt till Seoul. Ungefär 12 timmar kommer jag sitta på ett plan innan jag till slut landar på söndag vid 9-tiden på morgonen, och det är då det riktiga äventyret börjar. Fram tills dess finns det väl inte så mycket mer att göra än att njuta av den sista tiden här med min mormor och morfar (och lillasyster som följde med upp), men jag tvivlar på att fjärilarna kommer försvinna oavsett hur trevligt jag har det.
Nästa inlägg kanske kommer på söndag om sömnbristen inte är alltför påtaglig, men annars så ska jag försöka skriva här så mycket som möjligt.
Puss o Kram (och önska mig gärna lycka till, jag behöver det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar